det kallas kärlek.

när c, med sina knubbiga fingrar, höll mig hårt hårt i benet och stortjöt för att jag skulle åka hem idag så dog jag lite inombords. mitt hjärta gick i tusen bitar och jag ville bara lägga ner honom i min väska och ta med honom hem.
han är så fin så fin så fin. det är de i och för sig allihopa.
vi snackar lixom kärlek nu.

imorgon ska jag gå upp snortidigt för att sticka till värmland.